[titel]

Ofta hör man ju åsikten att ateister och troende är ungefär samma jeppar. "Det handlar ju om tro i båda fallen", "Samma lika", o.s.v. Motiven och personerna bakom de här idéerna verkar sträcka sig från konservativa som vill försvara religionen (på, i enlighet med vanligt konservativt förfarande, helt irrationella grunder), vanliga tomskallar av "Jag-tror-på-nått-men-jag-vet-inte-vad-det-är"-stöpning, och, faktiskt, religiösa själva (vilket ju är stor, stor humor). Sammanhållande är att folk som företräder den här åsikten är att de menar att det är fel att basha religion. (Obs att "folk" i ovanstående mening kan med fördel bytas ut mot "fån")

Oavsett motiv, ideologiska och metafysiska idéer, antal gymnasiepoäng i religionskunskap och filosofi och missriktad hänsyn till "oliktänkande" har ni fel. Att inte tro och att tro är två väsensskilda saker. Även om det visst "handlar om tro i båda fallen" är det inte "samma lika". Inte alls.

Om vi iakttar olika nivåer i detta ser vi detta:

(1) Finns det någon gud?

(2) Är detta en specifik gud som du känner till något om genom något slags skrivet dokument, eller genom någon oral tradition?

(3) Följer du denne guds regler (d.v.s. de regler någon har skrivit ner eller verbalt förmedlat till dig), för att uppnå frälsning/undvika straff?

Skillnaden mellan att svara "nej" på (1) och att svara "ja" på alla frågor är ju enorm.

Ateisten tror inte för att hen inte har blivit övertygad om de religiösa bevisens vederhäftighet. Men religiös tro är något annat, det är, som Pat Condell säger, en ren viljehandling. Blind tro har ingen förankring i något vi "vet". Och det är ju just det som är hela grejen, inte sant? Precis som Douglas Adams skojar om det i Liftarens Guide till Galaxen, en religion baseras på tro, och en gud som vi vet existerar behöver ingen tro på. Och successivt har ju religionen flyttats bakåt när vi faktiskt har fått kunskap att fylla tomrummen där religiös dogmatik tidigare fyllde igen med tro. På samma sätt har gudsbegreppet blivit mer abstrakt och mer och mer flyttats utanför den konventionella världsbilden, nu utgör "Gud" mer en samling regler ("livsråd" för den liberale prällen, och "plikter" för den konservative) för hur vi leva våra liv. Ärligt talat, kunde vi inte bara ha kasserat hela skiten redan när de första myterna spräcktes?

Så det är en enorm skillnad mellan att tro på något ofalsifierbart, och att inte tro på det. Men är gud redo att överbevisa mig får han gärna påkalla min uppmärksamhet till sin existens, till dess kommer jag fortsätta betrakta hans existens som inget annat än tom, blind tro, som hitintills inte har hjälpt mig eller någon annan.

/ne